Jag åkte igår upp och skulle hämta hem Patrull.
Jag har fantastiska familjemedlemmar som bara accepterade att jag var tvungen att hämta hem honom, jag har lika underbara vänner som ställer upp och åker med, lånar ut släp, fixa med sällskap och plats åt honom och framförallt stöttar mig i mitt beslut.
Resan var allt annat än långtråkig...
Det var rejält halt på vägen upp och jag kan erkänna att jag både en och två gånger funderade på hur det skulle gå att köra hem, men lika snabbt som tanken kom i mitt huvud var tanken på Patrull där och då fanns inget alternativ. Det skulle gå BRA!
Så efter ca 2 och en halv timme var vi framme och skulle lasta.
Vi gick in i stallet och jag hade sett vid mitt förra besök att han hade rejäla broddar så dessa ville jag ta av för att skydda både honom och transporten, så det gjorde vi och han var lugn och snäll. Så var vi klara att lasta och gick ut ur stallet och efter ca 35 minuter då Patrull gått från att vara stressad och tittig, helt olik sig själv till att efter en stund slappna av och komma tillbaka till mig som min Patrull hade jag och Jessica lastat honom själva. Det var precis som att han kom på vilka vi va och att det gick att lita på oss, att vi aldrig skulle göra något för att skada honom. Tack åter igen Jessica utan dig hade det inte gått!
Så ska vi åka därifrån, men kommer bara några meter då det är glansis under nysnön....
Som tur är så får Jessica syn på en traktor en bit bort och springer dit, mannen som jag tror hette Gunnar har nu en plats i mitt hjärta som en hjälpande ängel. Han och en annan granne är väldigt hjälpsamma och vi kommer upp på vägen och de frågar hur långt vi ska, -till Tierp.. Åhh jäklar, blir reaktionen. medans jag skruvar bort öglan som vi bogserats i så frågar de om jag har dubbfritt? Nej det har jag inte.. Men ska du verkligen ta bort den där? (öglan). Ja men kör nu försiktigt! Stort tack till er ni hjälpte mig verkligen när jag stod ganska så handfallen!
Och det kan jag säga att körde försiktigt det gjorde vi!
Så var vi äntligen på väg hemåt!
Underbart var ett ord som fanns i mitt huvud, tacksamhet och lycka känslorna i mitt bröst men också funderingar och oro inför vad som skett med Patrull och hur det nu skulle bli.
Nu väntade bara en lååång resa hem men det var ganska lugnt med trafik och när vi kommit ut på E4 så var den saltad och fästet helt annorlunda. Tack till vägverket för att ni i alla fall saltade E4an i går! ; )
Så ringer vi till alla och talar om att vi är på väg hem och säger att vi tidigast kommer att vara hemma efter 9, klockan var nog kvart över 10 när vi kom fram till Ellen. Det var halt och moddigt på vägen kan man säga!
Så var vi då framme och jag öppnar dörren i fram och kliver in till Patrull och pratar med honom, Frustur ropar inifrån stallet och Patrull svarar genast. Så lossar jag repet och talar om att vi är redo, Jessica och Ellen öppnar luckan och Patrull kastar sig ut! Fort som en raket så står han där nedanför luckan och bara frustar och vädrar i luften och är nog rätt nöjd med att fått komma ur transporten.
Vi leder in Patrull i boxen som Ellen gjort i ordning och han formligen kastar i sig hö, han har knappt tid att hälsa på Frustur som står i boxen bredvid och verkligen vill nosa på honom. Så efter en stund så nosar de på varandra och piper som hästar gör och Patrull äter mera, HUNGRIG, och kikar sedan runt i boxen och verkar ganska så till freds med tillvaron.
Vi går in en stund och pratar om resan och alla upplevelser och diskuterar framtiden så att vi alla ska känna oss säkra på vad det är som kommer att ske och planerna känns väldigt ok! Tack Ellen och Sammy för att ni finns där och ställer upp på mig, jag vet inte riktigt vad jag skulle göra utan er!
Så är det dags för mig att åka så jag går ut till Patrull och klappar om honom, han har nu ätit upp ALLT hö, så han får mera. Så åker jag hem gör rent transporten och tar in mina andra hästar.
Tar en snabb dusch bara för att få lugna ner mig och känna att nu är det OK Patrull har det bra och jag kommer att ha tid på mig att hitta en BRA köpare till honom.
Så konstigt det kan vara i bland, man kan känna sig så frustrerad och maktlös och så kommer någon och ger en hjälpande hand, säger något som ger dig energi och ideer och så ordnar sig allt.
Tack alla ni underbara fantastiska människor som hjälpt mig, utan er vore världen en väldigt kall och otrevlig plats!
En suddig bild på en hungrig men nöjd Patrull
Tusen tack!
Gud så skönt att allt gick bra. Tänkte på er hela kvällen var så skönt när smset dök upp och jag visste att ni kommit hem helskinnade. Kramar från Carola
SvaraRadera