Så känns det som att denna dag varit!
Jag har hunnit med en del, gymmet på morgonen, jobbat hemma, jobbat borta, pappersarbete på kontoret, fixat ute med transporten och varit och fått fossingar avgjutna.
Nu är det dags för middag, tänkte bara lägga upp en länk till hemsidan som jag också hunnit uppdatera!
; )
Upplands Ardennerklubb
onsdag 29 februari 2012
fredag 24 februari 2012
Snart är det dags för skogsdag!
Och så bara smälter all snö undan......
Jag ville ju att det skulle vara så här. Har lånat den här videon av en vän på facebook, hoppas att det var okej Liselott!
; )
Ha det gott alla underbara människor, ja ni andra också! ; P
; )
Ha det gott alla underbara människor, ja ni andra också! ; P
tisdag 21 februari 2012
måndag 20 februari 2012
Nu har vi sportlov
Eller mina barn har det och jag ska vara lite ledig jag också, och som vi ska sporta!
Idag så börjar i alla fall jag veckan med en tripp till gymmet för att svettas lite och sen ska det ringas frisörer och bokas tid och hästarna och hunden ska förhoppningsvis få sig en rejäl motionsrunda. Ja det är ju inga problem att fylla dagarna med aktiviteter och från min sida finns det en önskan om att göra just det medan barnen inte alls har samma behov....
Pratade med en annan mamma till tonåringar som upplevde samma dilemma, hon hade sett till att vara ledig ett par dagar på lovet och frågade sina barn vad de ville göra.
Svaret var ganska enhälligt -Inget!
Nog kan jag komma ihåg att man var trött på lovet och helst av allt ville sova, men i mitt fall så var det inte så ofta som vi blev erbjudna en dag på badhuset eller en resa till slalombacken så jag är övertygad om att jag hade blivit glad och sett fram emot det.
Är det så att vi gör för mycket med våra barn idag? Det får aldrig ha tråkigt, det finns ju så mycket runt omkring oss, TV, dator, internet, telefoner? Våra ungdomar behöver aldrig vänta och längta på samma vis som vi gjorde, shit vad gammal jag låter, vill man se en film så kan man ladda ner den, vill man höra en ny låt så finns den också där ute, vill man ha nya kläder/skor så behöver man inte ens lätta på rumpan allt finns ett klick bort.
Smidigt ja visst, men vad händer med viljan att uppleva saker själv? Är det fler än jag som funderat på dessa saker? Det kanske bara är jag som ser det som ett problem, jag kanske har missat den stora fördelen med allt.
Men ibland önskar jag att vi inte hade någon TV, att internet var begränsat till en viss tid och att telefoner var bara telefoner. Det låter kanske som en motsägelse i sig att skriva något liknande på en blogg....
Men jag har ju fortfarande viljan att göra saker, jag vill lära mig mera och se mer av världen, det är den viljan jag ibland undrar om vi inte förstört lite grann hos våra barn med all tillgänglighet, viljan att uppleva och utforska.
Nu har solen gått upp och jag ska ladda min kropp med lite frukost innan jag drar iväg och tränar.
Ha en underbar dag och så hoppas jag att solen lyser på dig så att du får lite vårfräknar på dina kinder!
Idag så börjar i alla fall jag veckan med en tripp till gymmet för att svettas lite och sen ska det ringas frisörer och bokas tid och hästarna och hunden ska förhoppningsvis få sig en rejäl motionsrunda. Ja det är ju inga problem att fylla dagarna med aktiviteter och från min sida finns det en önskan om att göra just det medan barnen inte alls har samma behov....
Pratade med en annan mamma till tonåringar som upplevde samma dilemma, hon hade sett till att vara ledig ett par dagar på lovet och frågade sina barn vad de ville göra.
Svaret var ganska enhälligt -Inget!
Nog kan jag komma ihåg att man var trött på lovet och helst av allt ville sova, men i mitt fall så var det inte så ofta som vi blev erbjudna en dag på badhuset eller en resa till slalombacken så jag är övertygad om att jag hade blivit glad och sett fram emot det.
Är det så att vi gör för mycket med våra barn idag? Det får aldrig ha tråkigt, det finns ju så mycket runt omkring oss, TV, dator, internet, telefoner? Våra ungdomar behöver aldrig vänta och längta på samma vis som vi gjorde, shit vad gammal jag låter, vill man se en film så kan man ladda ner den, vill man höra en ny låt så finns den också där ute, vill man ha nya kläder/skor så behöver man inte ens lätta på rumpan allt finns ett klick bort.
Smidigt ja visst, men vad händer med viljan att uppleva saker själv? Är det fler än jag som funderat på dessa saker? Det kanske bara är jag som ser det som ett problem, jag kanske har missat den stora fördelen med allt.
Men ibland önskar jag att vi inte hade någon TV, att internet var begränsat till en viss tid och att telefoner var bara telefoner. Det låter kanske som en motsägelse i sig att skriva något liknande på en blogg....
Men jag har ju fortfarande viljan att göra saker, jag vill lära mig mera och se mer av världen, det är den viljan jag ibland undrar om vi inte förstört lite grann hos våra barn med all tillgänglighet, viljan att uppleva och utforska.
Nu har solen gått upp och jag ska ladda min kropp med lite frukost innan jag drar iväg och tränar.
Ha en underbar dag och så hoppas jag att solen lyser på dig så att du får lite vårfräknar på dina kinder!
söndag 19 februari 2012
Syskonkärlek!
Gårdagen tillbringades till största delen hos mor och far tillsammans med alla mina syskon och deras barn och nästan allas partners, de som inte var där saknades och missade något som i alla fall jag njöt av i fulla drag.
Stojjande barn som busar och leker, vuxna som pratar och umgås, vänner som kommer och hälsar på och bidrar med ännu flera samtalsämnen.
Huset var fullt! Ja verkligen fullt, vi var 22 personer i varierande åldrar och de allra flesta hade dessutom barnasinnet kvar nog för att uppskatta lite bus och läsa en och annan bok.
Jag tänkte när jag satt där med en liten i knäet och tittade på zebror och grisar och samtidigt lyssnade på diskussionen som pågick längre bort ens med bordet om kor och avel, att det här är det inte alla som får uppleva, inte alla som ens vill uppleva det men definitivt inte alla som verkligen har den förmånen att få umgås på det här sättet med sina nära och kära. Jag har verkligen tur!
Tur som har syskon, föräldrar och vänner som vill och kan umgås med varandra. Jag satt där och kände hur mitt hjärta fylldes av kärlek, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det med andra ord. Det är kärlek jag känner för er, lycka att ha er som en del i mitt liv och att få vara en del av era liv, stolthet över vad ni har blivit och vad ni gör.
Så händer något som bryter mina tankar för stunden, kanske var det den lilla som tyckte att jag var dålig på att läsa boken eller någon som ställde en fråga som jag skulle svara på, men känslan fanns kvar under hela dagen.
Vi blev som vanligt serverade fantastiskt god mat och alla åt och pratade, samtalsämnena varierade som alltid mellan filmer, inredning, barn, skolan/lovet, kor/hästar/höns ja egentligen allt mellan himmel och jord. Inget ämne är för litet eller för stort för att tas upp till diskussion, ingen fråga för dum eller svår. Den känslan är också härlig, när man känner att det alltid finns någon som lyssnar och verkligen bryr sig, någon som engagerar sig i mig och mitt och det är bland det bästa jag vet att kanske kunna hjälpa till eller komma med den där pusselbiten som saknats. Att få vara en del i ditt liv och hjälpa till!
Vi träffades bland annat för att lille Gunnar fyllt 4 år! När jag pratat med hans ömma moder ; ) och frågat vad han ville ha i födelsedagspresent så fick jag svaret att han ville ha fikabröd/kakor det gillar han.... Okej tänkte jag vad hittar jag på då? Jag gjorde en morotskaka, så efter den goda maten skulle vi fika och jag tänkte att det blir perfekt med en bit morotskaka efter, då kommer det fram 3 olika sorters kakor och sachertårta och min morotskaka...
Den som var hungrig eller ens sugen när den åkte därifrån måste lida av mask eller annan parasit! Så jag vet inte men jag tror att Gunnar var nöjd med sitt födelsedags fika, det borde han vara.
Efter fikat gick de minsta barnen och deras föräldrar ut och åkte pulka och jag fick en stund med mina bröder.
Jag fascineras alltid av att vi är så olika men ändå så lika, vi har ju vuxit upp på samma gård med samma föräldrar men trots det har vi haft ganska olika uppväxt. Jag tror att vi alla anser att vi haft det bra men när vi pratar så inser jag mer och mer att vi har varit med om väldigt olika saker och att jag som är äldst och ofta tyckt att jag haft det tuffast nog haft det väldigt bra. Visst hade jag klass "kompisar" som retade mig och jävlades men jag hade var alltid trygg och de som retade mig de fick förr eller senare igen med samma mynt. Jag var ingen försiktig liten tjej som någon kunde trampa på. Det var inte i skolan jag ansåg mig ha det tufft, det var hemma...
Jag fick hjälpa till ganska mycket hemma och jag tror att jag precis som de flesta storasyskon ansåg att JAG fick göra mycket mera än vad mina syskon fick, att JAG fick ta mera ansvar än de mindre. Ja du förstår säkert vad jag menar.
Idag är jag mamma till två barn själv och ser på det hela på ett annat sätt. Idag är jag tacksam för min uppväxt, för att jag fick de utmaningarna jag fick, för allt jag lärt mig det har gjort mig till den jag är i dag och att jag fått de mest underbara barn jag någonsin kunnat få. Barn (eller ungdomar kanske de hellre vill kallas) som kan ta ansvar och är trygga i sig själva, som vet att de kan om de bara vill, som vågar satsa och vågar riskera att misslyckas bara för att resa sig igen och stå stadigare på marken.
Oj vad långt det här blev, när allt jag egentligen ville skriva var att jag är glad att jag är jag och att du är du, att vi är vi! Jag är tacksam för att jag har er i mitt liv och att ni vill vara en del av mitt och min familjs liv.
Jag satt i bilen på väg hem och tänkte på detta och att det är inte alltid så, det finns familjer som aldrig träffas, som inte vill ha med varandra att göra, som rent ut sagt hatar varandra.
Det gör inte jag, jag älskar dig, för den du är! Så ändra inte på något utan fortsätt att vara samma underbara person hela livet!
Stojjande barn som busar och leker, vuxna som pratar och umgås, vänner som kommer och hälsar på och bidrar med ännu flera samtalsämnen.
Huset var fullt! Ja verkligen fullt, vi var 22 personer i varierande åldrar och de allra flesta hade dessutom barnasinnet kvar nog för att uppskatta lite bus och läsa en och annan bok.
Jag tänkte när jag satt där med en liten i knäet och tittade på zebror och grisar och samtidigt lyssnade på diskussionen som pågick längre bort ens med bordet om kor och avel, att det här är det inte alla som får uppleva, inte alla som ens vill uppleva det men definitivt inte alla som verkligen har den förmånen att få umgås på det här sättet med sina nära och kära. Jag har verkligen tur!
Tur som har syskon, föräldrar och vänner som vill och kan umgås med varandra. Jag satt där och kände hur mitt hjärta fylldes av kärlek, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det med andra ord. Det är kärlek jag känner för er, lycka att ha er som en del i mitt liv och att få vara en del av era liv, stolthet över vad ni har blivit och vad ni gör.
Så händer något som bryter mina tankar för stunden, kanske var det den lilla som tyckte att jag var dålig på att läsa boken eller någon som ställde en fråga som jag skulle svara på, men känslan fanns kvar under hela dagen.
Vi blev som vanligt serverade fantastiskt god mat och alla åt och pratade, samtalsämnena varierade som alltid mellan filmer, inredning, barn, skolan/lovet, kor/hästar/höns ja egentligen allt mellan himmel och jord. Inget ämne är för litet eller för stort för att tas upp till diskussion, ingen fråga för dum eller svår. Den känslan är också härlig, när man känner att det alltid finns någon som lyssnar och verkligen bryr sig, någon som engagerar sig i mig och mitt och det är bland det bästa jag vet att kanske kunna hjälpa till eller komma med den där pusselbiten som saknats. Att få vara en del i ditt liv och hjälpa till!
Vi träffades bland annat för att lille Gunnar fyllt 4 år! När jag pratat med hans ömma moder ; ) och frågat vad han ville ha i födelsedagspresent så fick jag svaret att han ville ha fikabröd/kakor det gillar han.... Okej tänkte jag vad hittar jag på då? Jag gjorde en morotskaka, så efter den goda maten skulle vi fika och jag tänkte att det blir perfekt med en bit morotskaka efter, då kommer det fram 3 olika sorters kakor och sachertårta och min morotskaka...
Den som var hungrig eller ens sugen när den åkte därifrån måste lida av mask eller annan parasit! Så jag vet inte men jag tror att Gunnar var nöjd med sitt födelsedags fika, det borde han vara.
Efter fikat gick de minsta barnen och deras föräldrar ut och åkte pulka och jag fick en stund med mina bröder.
Jag fascineras alltid av att vi är så olika men ändå så lika, vi har ju vuxit upp på samma gård med samma föräldrar men trots det har vi haft ganska olika uppväxt. Jag tror att vi alla anser att vi haft det bra men när vi pratar så inser jag mer och mer att vi har varit med om väldigt olika saker och att jag som är äldst och ofta tyckt att jag haft det tuffast nog haft det väldigt bra. Visst hade jag klass "kompisar" som retade mig och jävlades men jag hade var alltid trygg och de som retade mig de fick förr eller senare igen med samma mynt. Jag var ingen försiktig liten tjej som någon kunde trampa på. Det var inte i skolan jag ansåg mig ha det tufft, det var hemma...
Jag fick hjälpa till ganska mycket hemma och jag tror att jag precis som de flesta storasyskon ansåg att JAG fick göra mycket mera än vad mina syskon fick, att JAG fick ta mera ansvar än de mindre. Ja du förstår säkert vad jag menar.
Idag är jag mamma till två barn själv och ser på det hela på ett annat sätt. Idag är jag tacksam för min uppväxt, för att jag fick de utmaningarna jag fick, för allt jag lärt mig det har gjort mig till den jag är i dag och att jag fått de mest underbara barn jag någonsin kunnat få. Barn (eller ungdomar kanske de hellre vill kallas) som kan ta ansvar och är trygga i sig själva, som vet att de kan om de bara vill, som vågar satsa och vågar riskera att misslyckas bara för att resa sig igen och stå stadigare på marken.
Oj vad långt det här blev, när allt jag egentligen ville skriva var att jag är glad att jag är jag och att du är du, att vi är vi! Jag är tacksam för att jag har er i mitt liv och att ni vill vara en del av mitt och min familjs liv.
Jag satt i bilen på väg hem och tänkte på detta och att det är inte alltid så, det finns familjer som aldrig träffas, som inte vill ha med varandra att göra, som rent ut sagt hatar varandra.
Det gör inte jag, jag älskar dig, för den du är! Så ändra inte på något utan fortsätt att vara samma underbara person hela livet!
fredag 17 februari 2012
Så blev det i alla fall en liten provrunda!
Igår kväll i mörkret provade Peggy och jag doningen. Det gick galant! Peggy var taggad och jag fick faktiskt hålla in henne lite, men efter en stund så var det som vanligt, lugnt och fint! Så vi körde några varv på gården bara för att se hur det kändes att dra för Peggy och för att jag skulle kunna se hur tvärt man kan svänga mm.
Sen var vi nöjda!
Peggy fick komma in i stallet och jag tog ut Primula i gången och selade henne....
Vi provade selen som B tagit hit och den funkar bra, jag funderade medan jag selade om jag inte skulle ta ut henne och tömmköra lite, så blev det! Jag ledde ut henne och så stannade vi utanför dörren där tog jag tag i tömmarna och så började vi jobba.
Prims fjantade lite med bettet men efter bara några steg så gick hon som om hon aldrig gjort annat. Jag längtar verkligen efter den dagen jag får åka efter den lilla damen och den är nog snart här!
Så efter några varv på gården bestämde jag att vi skulle ut på vägen och gå mellan våra infarter, då började Prims bralla lite och så smått protestera när vi skulle gå förbi soptunnan, men efter en liten stunds övertalning så gick hon lugnt och fint och lyssnade på varje tömmtag.
Vi tränade stopp och backning och så travade vi även lite på volt, efter det slutade vi och jag kan nog inte vara stoltare än så!!! Vilken duktig tjej!
Så var ännu en dag till ända och jag har hunnit med lite träning på båda damerna, till min stora lycka!
Sen var vi nöjda!
Peggy fick komma in i stallet och jag tog ut Primula i gången och selade henne....
Vi provade selen som B tagit hit och den funkar bra, jag funderade medan jag selade om jag inte skulle ta ut henne och tömmköra lite, så blev det! Jag ledde ut henne och så stannade vi utanför dörren där tog jag tag i tömmarna och så började vi jobba.
Prims fjantade lite med bettet men efter bara några steg så gick hon som om hon aldrig gjort annat. Jag längtar verkligen efter den dagen jag får åka efter den lilla damen och den är nog snart här!
Så efter några varv på gården bestämde jag att vi skulle ut på vägen och gå mellan våra infarter, då började Prims bralla lite och så smått protestera när vi skulle gå förbi soptunnan, men efter en liten stunds övertalning så gick hon lugnt och fint och lyssnade på varje tömmtag.
Vi tränade stopp och backning och så travade vi även lite på volt, efter det slutade vi och jag kan nog inte vara stoltare än så!!! Vilken duktig tjej!
Så var ännu en dag till ända och jag har hunnit med lite träning på båda damerna, till min stora lycka!
torsdag 16 februari 2012
Dagens ros!
Stort TACK till dig!
Snart så ska Peggy och jag ut och provköra med hela timmerdoningen, inte bara framdelen som vi tidigare gjort!!! Spännande!!!
Återkommer förhoppningsvis med lite bilder och berättar hur det gick.
onsdag 15 februari 2012
Vad är lycka?
Ja, vad är lycka? Jag tror att det finns minst lika många förklaringar som det finns människor, lycka är nog ganska personligt och kan även variera från dag till dag.
Häromdagen upplevde jag i alla fall en stund av ren och skär lycka!
Och nej Annika det var inte i sänghalmen som lyckan utspelade sig den här gången.... ; )
Nej det var i måndags som jag bestämt mig för att nu skulle den där eländiga rotstocken fram om jag så skulle behöva släpa fram den själv!!!
Så Peggy selades på och jag hade gjort i ordning lite matsäck till oss båda, äpple och vatten till mig och hö och äpple till Peggy, och så bar det av till skogen. Solen sken och snön glittrade, fåglarna kvittrade i frostiga träd och snön knarrade under kälkens medar.
Vi kom fram till avlägget och jag tog loss kälken, för den här stocken skulle vi ge oss på med vajer och en sorts "pulka/tratt" som gör att stocken inte fastnar i stubbar och stenar lika lätt.
Så går vi ut i skogen och där ligger den, stocken som inte ville med sist utan envist låg där fastfrusen och orubblig. Men nu beväpnad med spett och en vilja av stål så skulle vi ge oss in i kampen igen.
Jag kör fram Peggy och stannar framför stocken, säger åt henne att stå stilla, sen tar jag spettet och bryter loss stocken och börjar spänna för med vajern. Medan så står Peggy fridfullt och tuggar på en grankvist som sticker upp ur snön. Så var jag äntligen klar och frågar Peggy, -Ska vi prova då tjejen? Det ville hon, hon kliver fram i selen och känner att det är tungt, tvekar lite men jag ser att stocken rör sig så jag säger -Kom igen då tjejen. Och det gjorde hon, i lugn och trevlig takt går hon ut ur skogen med jätte klunsen efter på släp och en otroligt stolt och lycklig matte som håller i tömmarna. Min Peggy som inte tidigare körts i skogen har efter bara tre gånger ökat sitt självförtroende och bevisat för mig att hästar är otroligt kraftfulla djur.
Vi kör fram till avlägget och tar loss stocken, Peggy får vila lite och äter nöjt sitt hö medan jag sätter för kälken igen och nu ska virket vi kört fram tidigare köras till ett annat avlägg där det kommer att hämtas med lastbil. Så nu är det min tur att hugga i och lasta kälken med virke och björna fast det så att inget lossnar under transporten. Peggy står lugnt och stilla och äter sitt hö när jag upptäcker att jag i all hast glömt spettet i skogen.
Hur ska jag göra nu? Vi står på en liten åker, inte ett träd i närheten och spettet är 100/150 meter in i skogen... Ja vad gör man? Jag tittade på Peggy och sa -Står du stilla här nu tjejen? Och sen gick jag och hämtade spettet, galet, dumdristigt ja kanske men hon stod stilla och åt hela tiden och sedan kunde jag bara komma tillbaka och ta tömmarna så körde vi iväg genom skogen till slut destinationen och jag satt på lasset och njöt av ljudet av snö under medarna, fåglar som kvittrar, knarrande läder i selen och solen som sken mellan grenarna på träden för att inte tala om dofterna, häst som börjar bli varm, gran och tall som sågats. Ja jag kan nog säga att jag tog in den dagen med alla sinnen, jo till och med smaken, för ett äpple smakar riktigt gott om du känner att orken börjar tryta efter att brottats med lite stockar!
Framme och dags att lossa. Peggy får lite hö, det luktar också otroligt gott. Så Peggy står och tuggar lite lugnt och stilla och jag får svettas lite igen. Det är en underbar känsla att få rulla av stockarna och veta att min häst faktiskt gjort lite nytta, hon har hjälpt till och inte bara kostat pengar.
Men jag kan ju erkänna att vi absolut inte är lika snabba och effektiva som min man och hans traktor...
Det var en underbar dag som jag absolut vill ha flera av, dagar som denna gör att dagar som idag går att genomleva. Idag vräker snön ner och jag har hittills skottat gången till min massagelokal två gånger, skottat mig ut ur stallet i morse och kommer att får skotta igen innan dagen är över...
Men då när jag står där och skottar för tredje gången kan jag tänka på måndagen och hur perfekt vårt samarbete var och då kommer den tillbaka, känslan av lycka!
Hoppas att ni haft en bra dag där ute i snöovädret och om det känns tungt någon gång så leta reda på en sån där dag, stund eller bara ett sådant tillfälle där lyckan lyser upp hela din tillvaro och njut av den!
Häromdagen upplevde jag i alla fall en stund av ren och skär lycka!
Och nej Annika det var inte i sänghalmen som lyckan utspelade sig den här gången.... ; )
Nej det var i måndags som jag bestämt mig för att nu skulle den där eländiga rotstocken fram om jag så skulle behöva släpa fram den själv!!!
Så Peggy selades på och jag hade gjort i ordning lite matsäck till oss båda, äpple och vatten till mig och hö och äpple till Peggy, och så bar det av till skogen. Solen sken och snön glittrade, fåglarna kvittrade i frostiga träd och snön knarrade under kälkens medar.
Vi kom fram till avlägget och jag tog loss kälken, för den här stocken skulle vi ge oss på med vajer och en sorts "pulka/tratt" som gör att stocken inte fastnar i stubbar och stenar lika lätt.
Så går vi ut i skogen och där ligger den, stocken som inte ville med sist utan envist låg där fastfrusen och orubblig. Men nu beväpnad med spett och en vilja av stål så skulle vi ge oss in i kampen igen.
Jag kör fram Peggy och stannar framför stocken, säger åt henne att stå stilla, sen tar jag spettet och bryter loss stocken och börjar spänna för med vajern. Medan så står Peggy fridfullt och tuggar på en grankvist som sticker upp ur snön. Så var jag äntligen klar och frågar Peggy, -Ska vi prova då tjejen? Det ville hon, hon kliver fram i selen och känner att det är tungt, tvekar lite men jag ser att stocken rör sig så jag säger -Kom igen då tjejen. Och det gjorde hon, i lugn och trevlig takt går hon ut ur skogen med jätte klunsen efter på släp och en otroligt stolt och lycklig matte som håller i tömmarna. Min Peggy som inte tidigare körts i skogen har efter bara tre gånger ökat sitt självförtroende och bevisat för mig att hästar är otroligt kraftfulla djur.
Vi kör fram till avlägget och tar loss stocken, Peggy får vila lite och äter nöjt sitt hö medan jag sätter för kälken igen och nu ska virket vi kört fram tidigare köras till ett annat avlägg där det kommer att hämtas med lastbil. Så nu är det min tur att hugga i och lasta kälken med virke och björna fast det så att inget lossnar under transporten. Peggy står lugnt och stilla och äter sitt hö när jag upptäcker att jag i all hast glömt spettet i skogen.
Hur ska jag göra nu? Vi står på en liten åker, inte ett träd i närheten och spettet är 100/150 meter in i skogen... Ja vad gör man? Jag tittade på Peggy och sa -Står du stilla här nu tjejen? Och sen gick jag och hämtade spettet, galet, dumdristigt ja kanske men hon stod stilla och åt hela tiden och sedan kunde jag bara komma tillbaka och ta tömmarna så körde vi iväg genom skogen till slut destinationen och jag satt på lasset och njöt av ljudet av snö under medarna, fåglar som kvittrar, knarrande läder i selen och solen som sken mellan grenarna på träden för att inte tala om dofterna, häst som börjar bli varm, gran och tall som sågats. Ja jag kan nog säga att jag tog in den dagen med alla sinnen, jo till och med smaken, för ett äpple smakar riktigt gott om du känner att orken börjar tryta efter att brottats med lite stockar!
Framme och dags att lossa. Peggy får lite hö, det luktar också otroligt gott. Så Peggy står och tuggar lite lugnt och stilla och jag får svettas lite igen. Det är en underbar känsla att få rulla av stockarna och veta att min häst faktiskt gjort lite nytta, hon har hjälpt till och inte bara kostat pengar.
Men jag kan ju erkänna att vi absolut inte är lika snabba och effektiva som min man och hans traktor...
 |
| I bakgrunden syns det som körts fram med traktor, i och för sig under flera dagar men det går ju fortare så är det bara, men vi vinner på att det är så fridfullt och njutbart att köra med häst! |
Men då när jag står där och skottar för tredje gången kan jag tänka på måndagen och hur perfekt vårt samarbete var och då kommer den tillbaka, känslan av lycka!
Hoppas att ni haft en bra dag där ute i snöovädret och om det känns tungt någon gång så leta reda på en sån där dag, stund eller bara ett sådant tillfälle där lyckan lyser upp hela din tillvaro och njut av den!
fredag 10 februari 2012
Nya skor, vilken lycka!
Är det inte en underbar känsla när man får på nya skor och de sitter där på plats och brottningsmatchen är över svettningarna lugnat sig och man får lön för mödan av att välja storlek och modell.
Nej det är inte mina skor jag pratar om, det är så klart pållans skor! Peggy fick nya idag, Primula fick bara pedikyr men verkar ganska nöjd med det.
Igår var det syster ysters pållar som hade den stora äran, och jag som verkade och skodde, idag hade jag hjälp av Bert!!! Tack och lov för Peggy tycker att hon är för stor för att stå på tre ben redan nu.
Huvva hur ska detta sluta!!! Det är ju flera månader kvar till fölning.
Fölningen, ja det känns nästan overkligt att det bara är tre/fyra månader kvar!!!! Måste nog montera kameran snart så att jag kan "sova"lugnt om nätterna. ; )
Nu ska jag ut och jobba lite, sen blir det sista rycket med bokföringen och middagslagning. Det är ju fredag idag så jag tror att det får bli pizza till kvällsmat. Det betyder inte köpe pizza, ingen av oss gillar den, utan det blir hemgjord pizza med mycket grönsaker!
MUMS!
Ha en underbar helg, det ska jag!
Nej det är inte mina skor jag pratar om, det är så klart pållans skor! Peggy fick nya idag, Primula fick bara pedikyr men verkar ganska nöjd med det.
Igår var det syster ysters pållar som hade den stora äran, och jag som verkade och skodde, idag hade jag hjälp av Bert!!! Tack och lov för Peggy tycker att hon är för stor för att stå på tre ben redan nu.
Huvva hur ska detta sluta!!! Det är ju flera månader kvar till fölning.
Fölningen, ja det känns nästan overkligt att det bara är tre/fyra månader kvar!!!! Måste nog montera kameran snart så att jag kan "sova"lugnt om nätterna. ; )
Nu ska jag ut och jobba lite, sen blir det sista rycket med bokföringen och middagslagning. Det är ju fredag idag så jag tror att det får bli pizza till kvällsmat. Det betyder inte köpe pizza, ingen av oss gillar den, utan det blir hemgjord pizza med mycket grönsaker!
MUMS!
Ha en underbar helg, det ska jag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)