Syskonkärlek!

Gårdagen tillbringades till största delen hos mor och far tillsammans med alla mina syskon och deras barn och nästan allas partners, de som inte var där saknades och missade något som i alla fall jag njöt av i fulla drag.
Stojjande barn som busar och leker, vuxna som pratar och umgås, vänner som kommer och hälsar på och bidrar med ännu flera samtalsämnen.

Huset var fullt! Ja verkligen fullt, vi var 22 personer i varierande åldrar och de allra flesta hade dessutom barnasinnet kvar nog för att uppskatta lite bus och läsa en och annan bok.

Jag tänkte när jag satt där med en liten i knäet och tittade på zebror och grisar och samtidigt lyssnade på diskussionen som pågick längre bort ens med bordet om kor och avel, att det här är det inte alla som får uppleva, inte alla som ens vill uppleva det men definitivt inte alla som verkligen har den förmånen att få umgås på det här sättet med sina nära och kära. Jag har verkligen tur!

Tur som har syskon, föräldrar och vänner som vill och kan umgås med varandra. Jag satt där och kände hur mitt hjärta fylldes av kärlek, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det med andra ord. Det är kärlek jag känner för er, lycka att ha er som en del i mitt liv och att få vara en del av era liv, stolthet över vad ni har blivit och vad ni gör.

Så händer något som bryter mina tankar för stunden, kanske var det den lilla som tyckte att jag var dålig på att läsa boken eller någon som ställde en fråga som jag skulle svara på, men känslan fanns kvar under hela dagen.

Vi blev som vanligt serverade fantastiskt god mat och alla åt och pratade, samtalsämnena varierade som alltid mellan filmer, inredning, barn, skolan/lovet, kor/hästar/höns ja egentligen allt mellan himmel och jord. Inget ämne är för litet eller för stort för att tas upp till diskussion, ingen fråga för dum eller svår. Den känslan är också härlig, när man känner att det alltid finns någon som lyssnar och verkligen bryr sig, någon som engagerar sig i mig och mitt och det är bland det bästa jag vet att kanske kunna hjälpa till eller komma med den där pusselbiten som saknats. Att få vara en del i ditt liv och hjälpa till!

Vi träffades bland annat för att lille Gunnar fyllt 4 år! När jag pratat med hans ömma moder ; ) och frågat vad han ville ha i födelsedagspresent så fick jag svaret att han ville ha fikabröd/kakor det gillar han.... Okej tänkte jag vad hittar jag på då? Jag gjorde en morotskaka, så efter den goda maten skulle vi fika och jag tänkte att det blir perfekt med en bit morotskaka efter, då kommer det fram 3 olika sorters kakor och sachertårta och min morotskaka...

Den som var hungrig eller ens sugen när den åkte därifrån måste lida av mask eller annan parasit! Så jag vet inte men jag tror att Gunnar var nöjd med sitt födelsedags fika, det borde han vara.

Efter fikat gick de minsta barnen och deras föräldrar ut och åkte pulka och jag fick en stund med mina bröder.

Jag fascineras alltid av att vi är så olika men ändå så lika, vi har ju vuxit upp på samma gård med samma föräldrar men trots det har vi haft ganska olika uppväxt. Jag tror att vi alla anser att vi haft det bra men när vi pratar så inser jag mer och mer att vi har varit med om väldigt olika saker och att jag som är äldst och ofta tyckt att jag haft det tuffast nog haft det väldigt bra. Visst hade jag klass "kompisar" som retade mig och jävlades men jag hade var alltid trygg och de som retade mig de fick förr eller senare igen med samma mynt. Jag var ingen försiktig liten tjej som någon kunde trampa på. Det var inte i skolan jag ansåg mig ha det tufft, det var hemma...

Jag fick hjälpa till ganska mycket hemma och jag tror att jag precis som de flesta storasyskon ansåg att JAG fick göra mycket mera än vad mina syskon fick, att JAG fick ta mera ansvar än de mindre. Ja du förstår säkert vad jag menar.

Idag är jag mamma till två barn själv och ser på det hela på ett annat sätt. Idag är jag tacksam för min uppväxt, för att jag fick de utmaningarna jag fick, för allt jag lärt mig det har gjort mig till den jag är i dag och att jag fått de mest underbara barn jag någonsin kunnat få. Barn (eller ungdomar kanske de hellre vill kallas) som kan ta ansvar och är trygga i sig själva, som vet att de kan om de bara vill, som vågar satsa och vågar riskera att misslyckas bara för att resa sig igen och stå stadigare på marken.

Oj vad långt det här blev, när allt jag egentligen ville skriva var att jag är glad att jag är jag och att du är du, att vi är vi! Jag är tacksam för att jag har er i mitt liv och att ni vill vara en del av mitt och min familjs liv.

Jag satt i bilen på väg hem och tänkte på detta och att det är inte alltid så, det finns familjer som aldrig träffas, som inte vill ha med varandra att göra, som rent ut sagt hatar varandra.

Det gör inte jag, jag älskar dig, för den du är! Så ändra inte på något utan fortsätt att vara samma underbara person hela livet!