Ett sätt att lösa alla bekymmer på en enda gång, som att jag kunde uttala en trollformel och befria alla från eget ansvar och hjälpa de som står inför jobbiga beslut. Så enkelt det vore att bara få svänga med en trollstav och så var allt det jobbiga avklarat och borta.
Men nu är jag ingen häxa och kan inte trolla, jag kan vara en bitch men det är en helt annan sak.
Just nu står jag här och kan inte göra något. Jag ser hur det som sker runtomkring mig påverkar mina nära och kära, och jag kan inget göra! Mitt hjärta värker, mina tårar kommer i tid och otid, min hjärna arbetar febrilt med att försöka hitta en lösning som ska kunna göra alla inblandade nöjda, glada och lyckliga igen.
Men jag ser ingen enkel väg ut, jag hittar inte ljuset i tunneln. Jag känner mig maktlös och oförmögen och det är något som jag verkligen avskyr att göra!
Jag anser mig själv vara handlingskraftig och driftig, och här står jag nu som förlamad och villrådig inför situationen framför mig.
Varför ska det vara så jobbigt att inte kunna hjälpa till. Det gör mig ont ända in i själen att se de minas sorgsna blickar, höra deras uppgivna frågor och funderingar. Stå på sidan av men samtidigt vara mitt i.
Att förstå den ena partens rädslor och funderingar för att sedan prata med den andra parten och känna samma förståelse för den och en otrolig frustration när mycket av det som båda parterna är rädda för och funderar på är samma saker.
Samma rädsla för vad den andre parten tycker, samma oro inför framtiden och så brister allt på kommunikation!
Mina känslor är så svåra att beskriva, jag känner rädsla och oro, jag funderar varje ledig stund, så min träning och mitt arbete är just nu mitt enda andningshål, den enda stunden på dagen som min hjärna saktar ner och inte går på högvarv. Det är en stunds lugn och ro, men åååhh så efterlängtat. En underbar paus, då kroppen får kämpa med det jag utsätter den för och hjärnan är tvungen att skifta fokus.
Bort från frustration, oro, rädsla och dåligt samvete.
Frustration över situationen, som den är. Oro för de inblandades välbefinnande och hälsa. Rädsla inför framtiden och vad som kommer att ske med oss alla. Och så mitt dåliga samvete över att inte räcka till, att inte kunna stötta och hjälpa till tillräckligt mycket.
Men jag har flera känslor och det är hoppet, förhoppningen och tron om att det kommer att bli bra, allt kommer att ordna sig på bästa tänkbara sätt för alla. Det är min önskan, min tro och mitt hopp, och hoppet ska ju vara det sista som överger människan.
Och sist men inte minst är det kärleken, kärleken till min familj och livet!
Så för att ge mig själv lite ro och lätta mitt samvete så lever jag just nu på hoppet, tron på framtiden och min kärlek till de mina.
"Ingen kan hjälpa den som inte hjälper sig själv." (finskt ordspråk)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar