Arina

 Du kom som ett yrväder en tidig vårdag, och ditt välkomnande här var väl lite både och, damerna gillade dig på en gång medan herren i hagen var lite mera svårflörtad. Det tog några veckor på tu man hand (eller tu häst hov kanske man ska säga ;) innan Helge tyckte att du passade in i flocken. Men efter att Peggy varit iväg på betäckning så var det hon som inte fick vara med längre.

 Körningen fick en knackig start, med många olika hinder att övervinna. Men sakta, sakta så tog vi små myrsteg i rätt riktning även om det ibland kändes som om vi stod stilla och stampade eller rent av gick baklänges! Men B nötte på och framstegen kom så sakteliga.

 Mycket tid har lagts ned på dig och mycket kärlek och omvårdnad. Många timmars funderingar på hur vi ska komma vidare och vad vi kan göra för att underlätta för dig, hur vi ska göra för att få dig tryggare, inte så osäker och oberäknelig. Och MYCKET morötter ; )

Så kommer dagen då det känns som om det släppt, anspänningen går galant och vi åker ut, spända av förväntan och jag tror att både jag och B var lika lyckliga när vi kom hem och hade kört första rundan! Efter den dagen så blev det MÅNGA rundor på skogen med både rockard och vagn. Vi körde och körde. B körde nästan varje dag hela sommaren och han hade alltid ett leende på läpparna när han kom tillbaka och selade av dig.
Så kom den där dagen, dagen då det som inte får hända hände. Du skenade och B gjorde sig rejält illa. Ni hade tur den dagen, tur att alla klarade sig med livet i behåll och att ingen annan var med och kom till skada, tur att ingen mötte dig eller hamnade i vägen för dig då du kom i sken med vagnen efter dig i en skakel, tur att det kom folk som kunde hjälpa till så att vi hittade B och dig och kunde hjälpa er. TUR, det var just det bara tur.
Och jag tog hand om dig och vagnen medan B fick skjuts till sjukhuset, så gjorde jag det som jag fått lära mig att man ska göra (men som min familj inte alls ville att jag skulle göra) jag selade på dig igen och körde samma runda som ni tagit då du skenade. Och.....................
Inget hände, du gick och du travade precis som om du aldrig gjort något annat, du skötte dig utmärkt och jag tänkte att det måste varit skakeln som gick av, det måste varit därför.
Jag ringde och pratade med B igen och berättade vad jag gjort och att det gick så bra! Han blev väldigt glad och samtidigt fundersam eftersom ingen av oss kunde riktigt förstå varför det gått så illa när ni var ute. Jag körde med dig igen och även då gick det bra vi körde dessutom en annan runda, du reagerade precis som en häst brukar göra, nyfiken och lite försiktig men med uppmärksamheten fäst på mig och vad jag sa och gjorde. Så kom fredagen och jag var ledig och det var även barnen (studiedag) jag och Linnea körde en sväng med Peggy och Primula först. sedan sa jag att jag skulle köra med dig en sväng och Linnea ville följa med.
Det fick hon!

Vi selade på dig och så körde vi en lång runda, för att du skulle få springa av dig och bli riktigt trött. Vi kom ungefär 8 km innan allt gick på tok. Du hade travat den mesta sträckan och det var min plan att du skulle göra det för att bli lite trött och lugn när vi kom fram i byn igen. Men vi kom aldrig så långt, halvvägs så får du syn på ett gäng kvigor som står i en hage, de står bara där och då händer något i ditt huvud. Jag vet inte vad men effekten av det är att du sticker iväg i fullt sken och att jag ramlar ur rockarden och släpar efter en bit innan jag tappar tömmarna. Jag kastar mig upp och springer efter dig med min dotter som krampaktigt klamrar sig fast och vår stackars hund som ramlat ur och nu släpas efter som en liten vante.
Jag har aldrig i mitt liv varit så rädd!
Jag springer och ser hur du stupar på åkern du sprungit ut på och hur min dotter hoppar ur och tar hand om Dennis. Jag kommer fram och frågar om hon är okej och hon svarar JA, då börjar mitt hjärta slå igen och jag kan andas.

Du ligger helt på sida med skaklarna till rockarden vridna runt dig, jag går fram och pratar med dig och lyckas lugna ner dig så att jag kan ta loss den sida som är uppåt, jag får hjälp av de som bor på gården att dra fram tömmarna under din kropp och så bryter vi lite på skaklarna och du kan resa dig själv. Du har inte en skråma på din kropp men frustar och lite av din panik lyser i ögonen, men du lyssnar, du hör mig och ser mig, du är HÄR, vi har kontakt igen! Rockarden är skrotad och vi får gå hem jag får låna ett grimskaft av gårdens ägare och så börjar vår promenad hemåt igen.

Tusen tack till gårdsfolket för all hjälp!

Efter ca 100 meter så går du som du brukar göra när jag leder dig till eller från hagen, huvudet är sänkt och du lunkar fram i maklig takt. Under promenaden hem så pratar jag med Linnea för att höra vad hon känner och för att kunna hjälpa henne så att hon inte ska bli skrämd för livet, jag pratar även med resten av min familj och med Jessica.
När vi går där så säger Linnea -Det är konstigt, för jag är ju inte rädd för henne, men det var skitläskigt när du ramlade av.
Det får mina tårar att falla ännu fortare och jag förklarar för henne hur det kändes som om något brast i mitt hjärta när jag såg henne fara iväg och hur det kändes som om hjärtat slutade att slå och lungorna inte kunde fyllas med syre förrän jag fick höra att hon var okej. Vi grät och pratade och gick och gick och pratade  om vart annat. Under vår promenad så fick jag bara mer och mer ont i magen och när Jessica kom oss till möte så bad jag henne att skjutsa ner mig till sjukhuset när vi kommit hem. Det var ingen fara men jag hade några hemska dygn med rejäl smärta vid varje rörelse, man använder magmusklerna nästan hela tiden!

Tusen tack till dig Jessica som alltid ställer upp när du kan!

Jag ringde till B och talade om vad som hänt och han blev alldeles förstörd, han låg ju fortfarande på sjukhuset och hade själv hemsk värk.
B sa att jag inte skulle göra något mera med hästen och det var även min tanke, min familj förbjöd mig och jag förstår deras reaktioner. Rädslan att förlora någon, gör att till och med jag kan ge upp på en häst.

Efter några dagar så får B komma hem och jag åker och hälsar på honom och vi pratar länge om vad som hänt och efter ett tag så ber B mig att ordna med slakten.

-Visst skulle jag kunna sälja henne som rid eller klapp häst, men man vet ju aldrig, rätt som det är är det någon som sätter för och då kan det ju vara klippt igen. En sån där häst ska inte vidare!

Det var inget lätt beslut och det var inte lätt att göra, men det var det rätta. Nu finns det ingen risk att du kan säljas vidare och ingen behöver riskera att bli lurad av någon oseriös hästförsäljare som inte säger som det är eller talar osanning.

Och du, Arina, slipper känna dig fångad och pressad, du behöver aldrig mera verkas eller skos du kan springa på de evigt gröna ängarna och vara fri från stress och oro.

Vila i frid!