Om ditt hjärta slår......

I helgen fick jag (tillsammans med Jessica, Peggy och Repris) den stora äran att köra ännu ett brudpar.

Det var ett otroligt vackert brudpar som ville visa alla sina nära och kära hur mycket de älskar varandra och fira deras kärlek till varandra och till och sina barn.

Att vi blev tillfrågade beror på att bruden och jag delar en bekantskap med en underbar kvinna, vi gick i skolan tillsammans och redan under de första veckorna på gymnasiet så hittade vi varandra och trivdes tillsammans. Vi gjorde massor av roliga saker och skrattade massor, efter gymnasiet så fick vi barn ungefär samtidigt och så länge jag bodde kvar i Faringe så umgicks vi ganska flitigt trots barn och jobb och allt annat som gärna kommer i mellan.
Så flyttade vi till Tierp och vi umgicks mindre för varje år, men mina tankar brukar ofta besöka henne och fundera på hur hon har det nu för tiden.

Så en kväll får jag ett samtal och det är en bekant röst i andra änden som frågar hur det är? Det tog en stund det erkänner jag villigt men sen så klarnade allt och den glädje jag kände var stor och jag var nog inte ensam om det.
Det var min vän som ringer och säger att hon behöver hjälp, hennes vän ska gifta sig och med ganska kort varsel på grund av sviktande hälsa.

Mina planer var att åka och besöka mamma och pappa den helgen men jag lämnar ut telefonnummer till en annan tjej som också kör häst och bor närmare som kanske kan hjälpa till, vi avslutar samtalet och jag hoppas att vi ska kunna ses snart!

En vecka går och jag kan inte riktigt släppa tankarna på min vän och hur det går för dem med hästskjutsen till brudparet, brudens drömbröllop skulle innehålla kyrkan, vit brudklänning och hästskjuts till festen!
Vem kan missunna någon att få det på sin stora dag?

Så efter mycket grubbel och biltrubbel så blir det bestämt att vi stannar hemma och då skickar jag iväg ett sms till min vän och frågar om det ordnat sig med hästskjutsen?

Det hade det inte och då sa jag att självklart ställer jag upp! Så lite snabbt ordnar vi med kärran och transport (stort Tack till er som ställde upp på ett eller annat vis, ni vet vilka ni är!)
Så är den stora dagen här och allt är färdigt för brudparet som ska dela resten av livet tillsammans.

Vi står på grusplanen framför kyrkan, hästarna är putsade och vi är uppklädda, bubblet är kylt och där kommer de!

Brudgummen skjutsar sin otroligt vackra fru i en rullstol fram till vagnen och hon säger, -Ni får ju inte göra så att jag gråter, nu kan jag ju inte låta bli! Brudgummen talar om för sin fru att detta är en present från våra vänner, de ville att du skulle få ditt drömbröllop!

I det ögonblicket så kan jag inte titta på varken Jessica eller M för då kommer jag inte att kunna hålla tillbaka tårarna. Kvinnan som precis lovat att älska sin man resten av sitt liv har cancer och har fått veta att hon kanske har ett år kvar att leva.
Och med detta besked så tar de beslutet att gifta sig, att planera en fest och allt vad det innebär. Jag är så otroligt glad att jag fick vara med och vara en del av deras dag!

Det får mig att tänka till, att fundera på vad jag vill med mitt liv, att inte ta allt för givet! Jag hoppas av hela mitt hjärta att brudparet kan vinna över denna sjukdom och att de får många underbara år tillsammans. Jag hoppas även att vi alla ska vara lite mer tacksamma över det vi har och du, tala om för dina när och kära vad de betyder för dig.
Ring vännen som du tänker på och tänk inte att jag gör det sen istället, dagar blir så lätt till år och en dag kan det vara försent att säga att du saknat din vän.

Så det här är till dig M, Jag har saknat dig och jag kommer att komma och hälsa på dig!
Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen, vart du än går!